josefineolattja.blogg.se

Jag var ca 4-5 år när jag började rida på den här ridskolan, självklart va inte jag inte så intreserad av ridningen utan jag åkte ju bara med.. men jag stod alltid i stallet och borstade och umgådes med hästarna för det va det bästa jag visste! efter 5 år då jag va runt 10 år så blev jag skötare på den ridskolan. och eftersom att jag va så ung kunde jag inte välja vilken häst jag skulle sköta så jag hoppade mest runt bland hästarna och skötte dom flesta.

 

Efter ett tag så kom en fantastisk häst till ridskola det här va 2008 han kom med två andra hästar, han va ponny och dom andra va hästar. Alla ridskole hästar skulle på sommarbete förutom dom här tre hästarna och några privat hästar. dom tre nya skönheterna skulle nämligen "ridas in" Ponnyn jag föll för var endast 5 år gammal och en riktig skönhet säger jag bara! Jag och min kompis va nog där varje dag och hjälpte till, och jag blev så lycklig när jag fick rida ut och ridafram/av honom!

 

vår ridskolechef frågade mig personligt ifall jag kunde bli skötare på honom när ridskolan satt igång så att han hade någon som kunde ta hand om honom, och det va verkligen stort ni kanske inte förstår hur stort det var. ridskolechefen hade nämligen aldrig pratat med mig innan det. Så när ridskolan satt igång blev jag skötare på T och eftersom att han va ny så va ju alla såklart nyfikna på honom och ville rida den nya ponnyn, men det gick ju såklart inte han va ju hur busig som helst och var endas 5 år, jag red inte honom på lektioner jag kunde rida ut på honom och skritta honom men jag gjorde inte mer än så men det räckte gott och väl för mig! jag stannade som skötare på honom i kanske i 1 år sen va det så många som ville bli skötare på honom så han behövde inte mig.

 

Jag började med att leta efter en häst som behövde en skötare eftersom att jag va så ofta i stallet och så red jag 2 gånger i veckan. längst in i lilla ponnystallet hittade jag honom! min största kärlek! S va väldigt speciell, han hade mycket problem i boxen han tyckte inte om att folk va i hans box han blev lite agressiv och började sparkas och ibland till och med sparkabakut, han kunde även bitas när han fick chansen. Men jag tänkte att han höll på så för att han inte hade någon som gav honom uppmärksamhet, så han blev min nästa bebis! han och jag kom iallafall överens, jag kunde sitta i hans box(även fast man inte ska göra det) och han kom och nosade på mig han var riktigt speciell för mig.

 

Denna ridskola utvecklades och blev större vilket gjorde att det kom fler människor och det blev mer skitsnack och folk blev osams och det va bara rena draman! jag va en utav dom utstötta, folk kritiserade ofta mig och snackade skit som tillslut jag fick reda på. jag berättade för min mamma eftersom att jag älskade min sköthäst S och ville inte sluta pga av dramat som pågick! och min mamma sa nått jag aldrig kommer glömma " Hästmännikor är en av dom största grupperna som snackar skit, dom försöker trycka ner en så att dom kan känna sig bättre om sig själv"

 

Men jag sket iallt som hade hänt och fortsatte att rida och sköta för att jag älskade det så mycket, jag red 1 gång i veckan för ridskolecefen som var hemsk! hon är en bra person och lärare men ändå så elak! hon kunde inte mitt namn hon valde all som tävlade före en. så man lärde sig nästan inget på hennes lektioner :(Nått jag har glömt bort att berätta är att man måste bli utvald av ridskolechefen ifall man kan tävla eller inte. och jag fick inte den chansen även hur mycket jag än ville tävla men jag fick aldrig hennes uppmärksamhet. så det blev ju aldrig av.

 

Skitsnacket blev värre och värre så tillslut gav jag upp. jag slutade sköta och kom bara dom dagarna jag red tog självklart hand om min prins dom dagarna jag va där. tilslut klarade jag inte ens av det utan jag slutade rida men det räckte inte, folk på ridskolan gick i samma skola som jag gjorde så allt blev ju rena helvete där med så fick stå ut sista året helt ensam. det som sårade mig mest va att lämna min Prins S jag kom tillbaka några månader efter för att träffa honom och det första folk gjorde när dom fick syn på mig var att börja viska och dom va inte så speciellt duktiga på det, en tjej "visakde" till sin kompis "vad fan gör hon här" respektlöst och vidrigt säger jag bara! hur kan människor vara så patetiska och att det här fortfarande pågår i hästvärlden är riktigt irriterande.

 

jag slutade helt med ridning flyttade började på gymnasium som jag nu inriktar mig mot hundar. i hundvärlden finns det självklart tävlingsmänniskor men hundmänniskor har iallfall respekt och är riktigt snälla jämfört mot hästvärlden säger jag bara! i år började jag rida igen efter 2 år uppbehåll. jag började rida på en liten ridskola här jag bor! dom är riktig trevliga och det finns inte så mycket ungdomar här som kan snacka skit om en. jag rider nu en 6 åring som jag lär mig mer på än vad jag lärde mig på förra ridskolan.

 

det jag vill säga med den här historian är att hästmänniskor är skit, men hästarna är underbara! jag säger inte att alla människor är hemska det finns ju självklart folk som är trevliga mot en och pratater med en, men det kommer alltid finnas skitsnack i hästvärlden så jag ber er att akta er för det. Man vill aldrig gå igenom det jag gick igenom. att lämna sin älskade häst för en massa bullshit som man inte klarade av. Jag är nu 16 snart 17 år och har aldrig i mitt liv tävlat och jag har snart bara 1 år på mina ponnyår och jag vill inte ge upp om ponnysar för jag tycker inte om att rida stor häst eftersom att jag är så liten, mitt mål är att ha tävlat inom dressyr på ponny innan jag är 18 år.  och tävlat lydnand med min hund :)